karinClowner, bodybuilders, tråkmånsar, knäppgökar, transor, katt-tanter, romantiker, bokmalar, äventyrare – vi är alla helt olika och var och en lever vi med våra egna tankar, idéer, tycken och åsikter. Det är väl det som gör livet så roligt och intressant? Trots det så är en viktigt del av kampen för mänskliga rättigheter just att låta individen få vara sin egen person, och debatterna kan bli rätt hetsiga när det kommer till hur mycket man får vara den man är.
Olika länder har olika lagar vad gäller individens rättigheter men i Sverige har man till exempel rätt att till och med som tonåring få ha ett privatliv och att inte behöva berätta ens för sina föräldrar om man är religiös eller inte, hur man står politiskt eller vem man talar i telefon med. Är man myndig så är man helt fri att ha sex med vem man vill, så länge den andra personen också är myndig och medgivande. Man har rätt att tro på vad man vill och bestämma hur och var man vill spara sina pengar och vad man sedan ska göra med dem. Med andra ord så värderas individens privata sfär högt, och om man inte stör sin omgivning, inklusive djur och natur, så finns det ingenting som hindrar oss från att leva som vi vill.
Inte en självklarhet
Runtom i världen finns det ännu många länder där rätten att vara den man är inte respekteras eller till och med är olaglig. Särskilt människor som är homosexuella och personer med andra religiösa åskådningar än de ”officiella” kan bli mycket illa behandlade, bötfällda eller fängslade och man behöver inte resa särskilt långt för att stöta på motstånd när det gäller dessa personers juridiska status och rättigheter till lika behandling. Människorättsorganisationen
Amnesty kritiserar många länder för att de inte tillåter sina invånare att tala och resa fritt, och även för att invånarna kan bli arresterade och kvarhållna under en längre tid utan försvar eller rättegång. Bland dessa länder hittar vi bland annat USA, Ryssland och Turkiet. Amnesty ger även uppmärksamhet åt den oroande ökningen av hatbrott och rasistiska uttryck i europeiska nationer.
Förutom den rent juridiska aspekten är det positivt att ständigt belysa problematiken runt mänskliga rättigheter och varför de är så viktiga att upprätthålla. I många länder hånar man till exempel den franska regeringens beslut att i ansökningsformulär till utbildningsanstalter ändra på orden mor och far till ”förälder 1” och ”förälder 2″.” Varför lägga ner så mycket tid och pengar på något så löjligt?”, protesteras det i sociala media. Ska barn inte kunna säga mamma utan måste de nu säga ”förälder 1”? I många fall är dessa frågeställningar långt ifrån oskyldiga, då de är utformade att missförstås av läsarna. Att det i själva verket handlar om att inte särbehandla barn till samkönade föräldrar talas det inte lika mycket om, och det är här som information och utbildning blir så avgörande.